Bergochdalbanan supporterskap

- En historia om hur ett mirakel, från den mest osannolika hjälten, formade ett liv

John Sigfridsson, 12:e Oktober 2014

Gud vad jag älskar hösten!

 

De flesta svenskar sörjer ankomsten av vår tredje årstid. Sommaren är slut, dagarna blir kortare och framtiden ser helt plötsligt inte lika ljus ut.

 

Jag är inte som de flesta.

 

Mörkret som sakta men säkert tar över dygnet, de gula löven som ligger döda längs trottoarkanten och den ruggiga svenska höstkylan tar jag emot med öppna armar. För jag vet vad dessa kalla vindar även för med sig över atlanten: Football. När jag idag tittar mig omkring i vardagen och ser naturens nyanser som sakterligen har gått från augustigrön till oktobergul under den senaste månaden blir jag alldeles varm i kroppen. Det finns inget jag associerar mer med NFL än de första hösttecknen. Hur tufft livet än har varit, hur tunga de mörka novemberdagarna än har känts så har jag alltid haft något att se fram emot i vardagen. På Sunday Night upphör alla problem att existera. Då finns det bara jag, TV-soffan och min gamla Tim Tebow #15-tröja.

 

Första gången jag förälskade mig i den här sporten, och sedermera Denver Broncos, var under just höstlovet 2006. Broncos kom från en lyckosam 13-3 säsong 2005 och med 7-2 nio matcher in såg framtiden ljus ut för Denver. Sen gick det utför. Broncos förlorade fyra utav sex matcher för att sedan snubbla på mållinjen mot San Francisco i overtime, 26-23, och säsongen var över. Elva år gamla jag var självklart förstörd och tänkte att värre än så där kunde det inte bli.

 

Kunde jag ha haft mer fel? 2006-säsongen var bara början av en lång och bisarr rad av fullkomligt förkrossande erfarenheter. Efter en medioker 2007-säsong verkade det som att mina Broncos äntligen återfunnit sitt självförtroende; med tre omgångar kvar i grundserien 2008 höll Broncos en praktiskt taget ointaglig ledning i AFC West. Broncos låg etta på 8-5, Chargers tvåa på 5-8. Det som skulle kunna neka Denver en comeback i NFL’s finrum, slutspelet, skulle vara tre raka förluster kombinerat med tre Chargerssegrar. Oddsen att det skulle ske: Skyhöga. Vad som hände: Exakt det. I week 15 blev Carolina Panthers för mycket för Jay Cutler (dåvarande Broncos-quarterback) att hantera och i week 16 föll Denver mot ett lågmält Buffalo Bills med en touchdown. Ödesmatchen var ett faktum. Broncos mot Chargers i week 17. Med momentum och nyfunnet slutspelshopp på deras sida körde San Diego över Denver med 52-21 på hemmaplan, och katastrofen var nu ett faktum. Till följd av kollapsen skedde ett generationsskifte i Denver, långvarige head coachen Mike Shanahan fick sparken och byttes ut mot oprövade 32-åringen Josh McDaniels.

 

Bara några månader in i hans i nya post hamnade Josh McDaniels i blåsväder. Han hade tradat bort Jay Cutler, Broncos’ franchise quarterback. I den följande draften var då förväntningarna att McDaniels skulle välja en quarterback med det tolfte valet i draften, men istället valde han runningbacken Knowshon Moreno. Den quarterbacken som skulle leda Broncos 2009 var nu istället Kyle Orton, en solklar nedgradering mot Cutler, trodde man. Men i och med att 2009-säsongen rullade igång diskuterade man inte längre om McDaniels var galen, utan om han var ett geni. Denver hade öppnat säsongen med sex raka vinster, Orton spelade nästan som en Pro Bowler, och Broncossupportrarna började drömma om Super Bowl igen, inklusive jag. I sanningens namn har Denver Broncos och den amerikanska fotbollen totalt sett orsakat mig mer smärta än glädje. Att se sitt lag gå från 6-0 till 8-8 och missa slutspelet för fjärde året i rad, det gör ont. McDaniels korthus kollapsade när Kyle Orton återvände till att spela som den mediokra quarterbacken han var de sista tio matcherna av säsongen, och tolv matcher in i nästa års säsong var McDaniels inte längre Broncos’ head coach.

 

McDaniels-eran var antagligen en av de mörkaste i Broncoshistoria och vid det laget hade jag kommit fram till slutsatsen att Broncos aldrig kommer att spela en slutspelsmatch så länge jag hejade på dem. Vidskeplig som jag är, mådde jag verkligen dåligt över insikten att skulden till Broncos’ misslyckanden låg på mig. Sporten hade blivit allt för mig. Som förvirrad tonåring hade jag ingen annan identitet än mitt supporterskap för Denver. Det var mitt liv och under de första fem åren dominerade huvudsakligen besvikelse och frustration min vardag under höst- och vinterhalvåret (under NFL-säsongen), och de andra sex månader bestod utav väntan. Väntan på den, för mig, okända känslan av att se sitt lag lyckas. Idag har jag fått ta del av den känslan, men för att det skulle ske - och att jag äntligen skulle kunna släppa taget om min barnsliga vidskepelse att en förbannelse låg över mig - krävdes ett mirakel. Det krävdes NFL’s mest oortodoxa quarterback genom tiderna: Tim Tebow.

 

Efter McDaniels-misslyckandet valde Denver att gå i motsatt riktning och signade den erfarne John Fox som head coach och Broncosikonen John Elway som ”Vice President of Football Operations” (GM), något som ingjöt framtidshopp i staden Denver. John Elway som ledde laget i nästan två decennier och tog dem till fem Super Bowls, varav två som han vann, var mannen som skulle vända på Denvers negativa trend och återinföra vinnarfilosofin i Broncosorganisationen. Dock såg det fortsatt knackigt ut för Denver fem matcher in i den nya säsongen, trots det nya ledarskapet. Kyle Orton var fortfarande lagets starting quarterback men efter säsongens fjärde förlust var det nog. Denversupportrarna hade ropat på förändring i åratal och inför week 6 säsongen 2011 beviljades deras önskan; Tim Tebow skulle ta över som quarterback för Denver i vad som såg ut att vara ännu en förlorad säsong. Enligt mig var det vändpunkten för Denver Broncos. Tim Tebow hade ingen vidare kastarm, han sprang mer än vad han kastade och hans spelstil påminde mer om den av en fullback än en quarterback. Förutsättningarna emot att Tebow skulle lyckas var många, men den kvaliteten han hade var den Broncos saknat sedan 2006: han var en vinnare. Det var inte vackert, det var inga 60 yard-touchdownkast med perfekt spiral, men han vann, något som många fortfarande har svårt att förklara idag.

 

Fenomenet Tebowmania tog NFL med storm. Broncos började vinna på mirakulösa sätt. Mot Dolphins spelade Tebow värdelöst de första 58 minuterna av matchen för att sedan vända ett 15 poängs-underläge på två minuter. Mot Chiefs sprang Broncos bollen 55 gånger och passade 8, varav två var completion. En av dem var en lång touchdown till Eric Decker. Mot Bears råkade Marion Barber springa out of bounds och stoppa klockan så att Tebow & Co. fick 50 sekunder att nå ett kvitterande field goal, istället för 10 (de vann sedan i overtime). Tebow hade vunnit sju utav av sina första åtta starter, Broncos var nu 8-5 och ingen expert eller analytiker kunde ge någon logisk förklaring till hur Tebow kunde vara så framgångsrik. Tre matchers ledning med tre matcher kvar, och under den tiden var hela jag fylld av en läskig deja vu-känsla. Det var ödet att mina Broncos skulle förlora de tre sista matcherna och missa slutspelet.

 

Tebowmagin verkade ha tagit slut och som jag förutspådde förlorade Denver de sista 3 matcherna och slutade 8-8. Men. Ironiskt nog tack vare att San Diego Chargers slog Oakland i sista omgången vann Broncos slutligen divisionen genom en lång tie-breaking process, då Denver, San Diego och Oakland alla slutade med åtta segrar. Vilken bitterljuv känsla. Broncos var i slutspelet, äntligen, men det kändes verkligen inte som de förtjänade det och ännu mindre att de skulle ha någon chans mot Steelers i slutspelet. På nfl.com och andra amerikanska fotbollsmedier var alla överens om att Tebow inte skulle ha en chans mot erfarne Roethlisberger, det var bara en slump att han hade vunnit sju matcher. Han var fortfarande ingen riktig NFL-quarterback. Men Tebow hade ett sista ess i rockärmen. Spelet då Tebow, efter att ha tagit Steelers till overtime, träffade Demaryius Thomas över mitten, på första spelet i overtime, är nog den största idrottsstunden i mitt liv. Sekunden man insåg att DT var fri och att han skulle gå hela vägen var ren eufori. Det var inte bara den lyckligaste, mest emotionella och extatiska stunden i mitt liv. Det var stunden då jag släppte taget på min självdestruktiva vidskepelse. Nu kunde jag äntligen njuta av min älskade Broncos utan att känna skuld.

 

Tim Tebow var inte bara vändpunkten för klubben Denver Broncos, det var även en vändpunkt i mitt liv. Broncos toppar och dalar sedan jag blev insatt i NFL reflekterar topparna och dalarna i mitt liv, och det är så livet som en sportsupporter är. Oavsett vart ens lag befinner sig i bergochdalbanan är man med dem. Vinner Broncos på söndagarna är hela nästa vecka gjord! Vardagen och framtiden ser helt plötsligt ljus ut, vilket är just det vad som gör sport så fantastiskt - det ingjuter hopp i folks vardag.

 

Året efter lyckades John Elway övertala legenden Peyton Manning att signa för Denver så Tebows sejour som Broncos’ ledare blev inte särskilt långvarig, men ändå sitter jag här på söndag kväll och inväntar Broncos’ borta match mot New York Jets med Tebowtröjan på. Varför det? Därför att den symboliserar den resa jag och mina Broncos har gått igenom. Tebows bergochdalbanesäsong representerade alla de känslor som kärlek mellan supporter och lag innebär: förkrosselse, extas, tårar, glädjetårar, frustration och eufori. Det är höst, och oavsett vilka av dessa jag kommer att få känna ikväll kommer jag vakna upp imorgon bitti och veta att det bara är sex dagar kvar till nästa söndag.

Tim Tebow (#15) lyckades mirakulöst föra Broncos till slutspelet säsongen 2011

Ursprungligen publicerad på webbsporten.se